Dis

Dimman. Den här konstanta och fördömda dimman, som bara dårar skulle ge sig ut i.

Dimman är falsk, den som är vanvettig nog att trotsa dimman försvinner oftast bland den. På så vis är dimman dubbelt falsk, för den lurar en lätt att det inte finns några hot. Den blir som ett mjukt täcke av dun, sveper in en i god tro om att läget är säkert. För vilken tok skulle ge sig ut i denna dimma?

Det känns en aning meningslöst att skriva ner dessa tankar, eftersom detta är vad vi på Dis växer upp med. Ändå kan jag inte släppa dessa meningar, inte förrän jag skrivit ner dem, här var jag ligger vaken. Koltrastens sång hörs genom den öppna fönstergluggen, det måste vara nära gryning fastän inget sken syns genom dimman. Någon mindre fågel stämmer in i sången.

Länge har jag frågat mig varför jag stannar kvar här om jag nu avskyr denna dimma så. Men vart skulle jag ta vägen? För några år sen hade det ännu varit möjligt, kanske. Numera är jag edbunden och måste bevaka det här stentornet. Grubblet fyller min skalle till bredden. Varför gjorde jag inte annorlunda val? Varför rymde jag inte in i dimman?

Tankarna går i cirklar men brukar sluta med att jag inser att dimman ändå finns nästan överallt. En mild tröst i detta råfuktiga helvete.

Jag lyfter huvudet och lägger ner pennan. Andas in djupt och ut igen.

Koltrasten har slutat sjunga. Det är tyst. För tyst..

Advertisements

2 kommentarer

Filed under Skribblingar

2 responses to “Dis

  1. Fick kalla kårar ♥

    • malinskij

      Tack! ❤ Texten hör till stämningsbilden jag lade upp tidigare, så kalla kårar = muchos nice.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s