Ett litet steg

Det känns udda att skriva här. Det är konstigt.

Jag vet egentligen inte om jag vågar berätta detta. Men just nu måste jag skriva.

För inte så länge sedan var det mitt skrivande här som motiverade mig till det mesta. Jag var trött redan då. Bloggen fick mig att orka, gjorde att jag glömde känna mig instängd och gjorde så’t jag kunde andas. Det förändrades då jag flyttade från Åbo.

Första tiden på ön var ett stumt och ljudlöst helvete. Inte på grund av ön i sig eller människorna här, de gillar jag. Men mitt jobb brände slut mig. På sätt och vis visste jag det men jag visste också att jag härefter måste klara mig utan studiestöd och arbetskontraktet var begränsat. Så jag slet. Jag slet mig i stycken.

Jobbet slutade inte en dag för tidigt. Det enda jag orkade var att kura ihop mitt flådda jag till en boll och bara ligga stilla. Tidvis stiga upp, äta, prata nonsens, kanske titta på TV, lägga sig igen. Bloggen och skrivandet kom inte ens på tanke.

Med stöd blev det bättre med tiden. Jag orkade ut i skogen på vandringar, där få eller inga andra människor fanns. Det väckte en gammal eld i mig, det påminde mig om det som en gång varit jag. Det jag som var för länge, länge sen. Det jag som efter många år blev kastat åt sidan för att min dåvarande partner förminskade det tills det försvann. Jaget glömde bort sig själv. Jaget glömde längtan efter att vara ute och välbehaget av att inte vara instängd.

Det glömda jaget har sakta kommit tillbaka för varje eld jag tänt under mina skogsvandringar, varje natt jag suttit på ett berg och tittat på stjärnorna, varje andetag i frihet. Jag lyssnade. Förståelsen, kännedomen och känslan återvände.

På det viset har jag kommit fram till idag. En dag i taget. Jag vandrar. Jag andas. Men jag saknar skrivandet. Jag saknar att använda min röst, att tala. Därför vill jag få ut allt detta, annars skulle jag inte kunna fortsätta skriva här.

Alternativet skulle vara att avsluta bloggen och det ser jag inte som ett alternativ, inte efter allt vad den och ni har gett mig.

Advertisements

2 kommentarer

Filed under Funderingar, Skrivande

2 responses to “Ett litet steg

  1. Skönt att du fått ta itu med allt du älskar igen, ge skrivandet tid. Skriv lite nonens ibland kankse, nog kommer den där gnistan tillbaka.

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s