Vad händer?

Alternativa rubriker kunde vara ”oplanerat värre”, ”feministisk skrivande skogstok” eller ”HYBRIS!”.

Jag hade tänkt att den här bloggen skulle få vila och bli ett minne av min tid i Åbo. Nu tycks det dock som att det händer allt för mycket för att jag ska kunna hålla det inom mig.  Jag måste få ventilera någonstans och då blir det ju nog oftast i skrift som känns mest självklart.

Efter många om och men har jag totalreviderat min gradu den här våren, även om tanken började gro förra hösten. Jag fann min röda tråd och jobbar nu vidare på den, med siktet inställt på att bli färdig i år. För två veckor sedan gjorde jag, i sällskap av min kära kumpan, upp ett schema för vad jag skall skriva/göra och när det borde ske. Det hjälpte mig massor! Djupa diskussioner under flera dagar gjorde också att jag kände att jag verkligen hade ett mål att se fram emot, inte bara ett otydligt ”skriva klart gradun”.

Orsaken till rubriken är det som hände förra veckan, då en av de bästa lärarna hörde av sig och erbjöd sitt stöd. Det om nåt gav mig pepp och vågar redan nu säga att hon är guld värd. Det som känns så spännande är hur det råkade sig med samordningen i tiden. Hade hon hört av sig någon vecka tidigare hade jag inte haft så många sidor att komma med.

Så idag passade jag på att gå till biblioteket här i Mariehamn under min lunchrast, för att låna några nya böcker. På vägen hem blir jag stoppad vid torget av en journalist på (den nyare) lokaltidningen. För nån månad sedan hade jag barskt sagt nej till en intervju men idag kändes det inte omöjligt. Så vi gick en bit och jag svarade på det ena och andra, pratade på om mina studier och om mitt friluftsintresse. Journalisten blev tydligen så intresserad att han i efterhand ringde upp mig och så pratade vi en kvart till om både förklädda flickor och friluftsliv.

Och nu sitter jag här, alldeles pirrig med många snurrande tankar. Några av dem måste få komma ut, annars kan jag inte fokusera på gradun mer idag.

Därför frågar jag: hur händer allt detta nu, på en gång? Vad är det här liksom? Jag har ju tragglat på så länge; kämpat mot allt från resterna av ett destruktivt förhållande och depression till att ha blivit slängd i väggen av utmattningssyndrom. Plus andra händelser som med jämna mellanrum vänt allting upp och ner i privatlivet.

Jag har bitit ihop så länge att nu då jag släppt taget känns det ovant. När släppte jag ens taget? Var det då jag sa ”Fuck it, nu tar jag den osäkra vägen, fastän den skrämmer mig” till min partner? Kanske det. Det var i alla fall då jag tog ett stort kliv framåt. Men före det har jag tagit många, många små steg. Funnit myrstigen tillbaka till den jag är och vem jag vill vara. Gett mig själv det dyrbaraste, tid, och börjat bejaka mitt jag. Det inser jag nu, att jag hade inte kunnat göra det här för något år sedan.

Så, om jag fortsätter att skriva här på bloggen är ännu oklart men just nu känns det bra. Fråga om det är nåt ni undrar, jag har bestämt mig att inte längre undvika att prata om saker och ting. Den enda vägen ut är igenom.

Vårdagjämningshälsningar,
den feministiska skrivande skogstoken

Annonser

Lämna en kommentar

Under Funderingar, Skrivande, Uni

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s