Långstrump här, hej!

Har helt klart en Pippi-inspirerad dag idag.

Det röda håret flätat i två rätt utstående flätor sedan igår och omatchande sockor. Reder upp och rensar ut i sann ”Städa, städa varje fredag”-anda. Insåg detta medan jag stod och diskade. Finns så mycket onödigt som jag inte behöver.

Det gör gott att bli kvitt vissa saker och göra rent hus. Så går det lättare sen att göra det en verkligen vill och njuter av. Sådär som kaffe, efter att pannan diskats.

Utpustning

Andas ut.

Vågorna har nu jämnats ut betydligt. Av all tänkbar information meddelades det bästa möjliga alternativet idag. Känner först nu hur spänd jag har varit, då spänningen i sinnet släppt och kroppen slappnar av.

Fick nog en hel del gjort igår, av det som borde ha gjorts, men inte allt. Ställer nu om fokus och försöker få de två texterna klara till helgen. Upp på spåret igen och ständigt vidare.

Lucka tjugoett

Dagens ord är ”längtan”.

Varför? Det är ett starkt ord som kan ta många skepnader.

För mig är längtan en positiv drivkraft, något som sporrar mig. Många längtansfyllda bilder för att gottgöra det sena inlägget.

En sorts längtan.

Annan form av längtan.

Eller symboliken i detta.

Alternativt det här.

Kanske enbart det här?

Sedan finns det många saker jag också längtar efter, som jag dock saknar bilder på eftersom det inte existerar. Exempelvis jämställdhet, till att börja med. Men det förtjänar egentligen ett eget inlägg.

Lucka två

I dagens lucka gömmer sig, utan att riktigt lyckas, ordet ”ärr”.

Varför? Testa säga det högt. Ett kort ord med mycket innebörd. Hör hur nära ärr är är, att vara.

Alla bär ärr, ibland är de synliga men oftast inte. På tok för många skäms över sina ärr. Visst, den släta huden som bildas vid ärr är aldrig lika elastisk som huden innan såret uppstod. I vissas ögon inte lika estetiskt. Trots detta finns det mer positivt än negativt med ärr.

Det är oundvikligt att få sår, av alla slag, i denna värld. Ärr är tecken på sår som slutit sig och läkt. Ofta kan nervtrådarna under ärret återhämta sig, med tiden. Ärr är också bättre än amputationer, för det tyder på att skadan verkligen fått tid att läka istället för att hastigt ha skurits bort. Ett ärr kan också klias, vid behov, medan det är svårare med en spökande lem. Vad väljer du hellre?

Ärr kan visa vad någon varit med om, skadan som överlevts och hur såret har valts att vårdas. På så sätt formar ärren personen. Så göm inte ärren, skäms inte för dem. Be aldrig om ursäkt för att du överlevt och blivit den du är.

Om att vilja kräkas

Ibland händer det att det går upp ett ljus, så som då jag skrev om pusslet.

Igår hände en sådan grej medan jag gick hem från skrivkursen. Jag hade en bra känsla då jag lämnade arbis och reflekterade över skrivövningarna. Då jag kommit nerför K-backen och rundat av för att följa ån uppströms bubblade det i magen av glädje för att jag vågat läsa högt mina tre texter. Visst, jag ville kräkas medan jag läste den första och kände mig onormalt kall då jag läste den andra men den tredje kändes bra, så bra att jag kunde leva mig in och betona orden mer som jag tänkt dem. Fy fan vad det kändes skönt att ha kunnat läsa högt och känt att det gick okej, för det är något jag länge har haft problem med: att läsa en egen eller oförberedd text högt framför ett större antal åhörare.

Och då slog det mig. Jag kom ihåg ett minne från sjuan, en modersmålstimme då vi skulle hålla muntliga föredrag om någon bok vi läst. Jag hade valt en bok som jag tyckt väldigt mycket om och som verkligen rört mig. Att sedan framför klassen berätta det ärligt och öppet, troligtvis med litet darr på rösten eftersom jag var nervös, hade tydligen inte varit ett klokt beslut. Att den som blivit retad hela lågstadiet nu dessutom visade att hon hade känslor blev tydligen för mycket att motstå för klassens mobbare. Så efter den moddatimmen hjälpte inte längre några ”skit på dig” som svar till fula kommentarer..

Att inte tänka på det var väl det som i det långa loppet fungerade bäst, just då. Det fungerade så väl att jag förrän igår inte kom ihåg det hela. Följderna av det har ändå funnits kvar, jag har upprepade gånger mått riktigt illa då jag har varit tvungen att läsa högt. Men igår var viljan att högläsa min egen text starkare än spyreflexen och nu då jag förstår situationen bättre kan jag äntligen börja bearbeta det.

Det här med hår..

Den här sommaren har varit så mycket mer än jobb, fantastiskt umgänge och rekreation. Den här sommaren har även varit ett långt socialt experiment.

Det började med att jag pratade med några studiekamrater på Uni, om att jag fått sommarjobb på ett gästhem.
– Oj nej, hävde den ena ur sig, då får du stå ut med skitjobbiga människor hela sommaren.
– Och så måste du ju konstant vara uppiffad: med smink, rakade ben och fixat hår.
”Bullshit” var min replik, som reflekterade min åsikt om bägge kommentarerna.

Så i det skedet bestämde jag mig. Jag tänkte testa att inte raka benen på hela sommaren för att se hur många gäster som eventuellt märker och kommenterar saken. Jag hade ändå inte rakat benen på över en månad, så jag hade en ganska god början. Idag har jag inte rakat benen på över 4 månader och tammetusan vad det känns bra!

Pics or it didn’t happen, fick jag redan höra, så varsågoda:

Detta i slutet av juni.

Slutet av juli..

Närbild av dagsläget. Medellängden per hårstrå är ca. en cm medan de längsta är uppe i två cm.

Och tji! Inte en endaste en gäst har kommenterat mina ben i sommar!! Jag är säker på att mina arbetskolleger har noterat fluffigheten i något skede men de är alla för smarta för att bry sig om något sådant. Några jobbiga gäster hade vi väl, allt som allt, men de försvinner snabbt i mängden av positiva upplevelser och härliga möten med de roliga gästerna (sådär som svar på den första kommentaren).

Kort och gott några positiva sidor med experimentet:

• Ingen stickande stubb.
• Minskade utgifter (rakhyvlar kostar skjortan).
• Stress angående stubb fullständigt tillintetgjord.
• Oslagbar känsla av att få vara som jag är.

Uppmanar härmed fler att göra samma eller liknande experiment, pröva! Eller har du kanske redan prövat?

5.8.XIII

Tar ett kliv framåt

var gång jag tänker bakåt.

Nöjd med var jag är.

Farlig rosa

I natt läste jag klart Fanny Ambjörnssons ”Rosa, den farliga färgen”.

Först och främst måste jag erkänna att boken överträffade mina förväntningar, med My Little Pony-hästlängder, och då hade jag hört mycket gott om den. Ambjörnsson tar upp många viktiga frågor genom det rosa perspektivet, bland annat: synen på barn, kvinnlighet, snedvridna normer, könsfixering och politik.

De rådande normerna ifrågasätts och prövas, ofta genom intervjuer, vilket ger en djup inblick i problemen. Ett av de många styckena jag streckat under är: ”Vi tycks alltså ha att göra med en individualistisk diskurs, inom vilken alla förväntas vara fria att välja det de själva föredrar. Samtidigt kolliderar denna diskurs om det fria valet med mer eller mindre otydliga regler för vem som får göra vad och hur.” (Ambjörnsson, s.124)

Kort och gott: rekommenderar denna bok starkt! Både för de som älskar och för de som hatar rosa. För de som söker strategier att bekämpa patriarkatet eller för de som letar efter likasinnade. För de som är modiga nog att lufta sina åsikter. För alla. Många  funderingar blev besvarade och jag kom fram till en viss självinsikt, samtidigt som jag fick mycket nytt att tänka på.

Bilderbok & bokbilder

Försökte göra mitt bästa för att inte släpa hem 5 nya hyllmeter med böcker från Sverige.. Gick relativt bra denna gång.

En liiiiten fin hög.

Bröt några kedjor.

Fick fin-fin kvalitetsläsning från universitetet.

Hittade både barn- och ungdomsböcker från Lilla Piratförlaget.

Två böcker jag saknat i min samling, från SF-bokhandeln.

Onämnbart och osynligt

Att brukas som ett ting, nyttjas och slitas för att slängas bort och glömmas.

Det onämnbara, det som hyschas ner och ingen ser, som sätter spår som aldrig försvinner.

Besökte konstutställningen The Invisible på Brinkkala Galleri igår och jag är verkligen glad att jag gjorde det. Tack till  Anna Sundblom och Barbro Eriksson!

Tack!

Rekommenderar starkt denna video, oberoende av vad du anser om feminism.

Detta är något som gäller oss alla:

Vill härmed säga tack till alla beundransvärda kämpar!

Klappat och klart

Utpustning. Så var ytterligare två kurser avklarade.

”Fantasy” är den ena, eftersom jag lämnade in slutarbetet idag och det gör mig både glad och ledsen. Glad för allt jag fått lära mig: allt som jag har läst, skrivit och kommit underfund med. Ledsen för att kursen nu är slut.

Den andra, och viktigare för min utbildning (till pappers alltså), är ”Litteraturteori”. Det är den enda kursen som i ett års tid har förhindrat mig att lyfta min kandidatexamen. Känns så djävla bra att äntligen ha den avklarad, kunna ta ut pappren och visa upp dem ifall någon börjar gnälla om att jag borde börja bli färdig snart. Jag blir nog färdig, tro mig det vill jag verkligen, men jag tänker göra det i min egen takt.

Nu tänker jag hålla en relativt ledig dag och njuta av mina rosor.

Tvivel

Ibland finns det så mycket jag vill skriva om, helst allt på samma gång. Det känns som om jag har en massa att säga men inte riktigt vet hur jag skall säga det. Som om jag förstått det i teorin men inte ännu omvandlat det till praktik.

Bland annat vill jag tala om att tvivla på sig själv. Hur det är då du slits ur sadeln och faller ner i diket. Där fastnar du i leran av andras åsikter, andras bedömning av dig och tillslut tror du allting med dig är fel. Det är helvetiskt i ordets sanna bemärkelse och det känns som om du aldrig någonsin kommer bort därifrån. Förutsatt att du ens insett var du befinner dig. Du försöker ändra dig men även om allting känns fel intalar du dig att det bara känns så nu i början. Det blir nog lättare sen när jag har mer erfarenhet, sen när jag satt upp håret femtioelva gånger så tar det inte längre två timmar att fixa, det blir nog bra, jag måste bara ha tålamod.

Förhoppningsvis kommer du till insikt med problemet: det går inte att försöka vara någon annan än den du är. Eller, säkert går det men hur mår du då? Att inte vara nöjd med sig själv kan få hemska följder.

Därför känns det nu skönt att, efter endast fan vet hur många år av lera och tvivel och dimma, ha sorterat om i värderingslådan. Tänkt om, begrundat och insett att jag försöker kräla mig upp ur diket. Självklart kan risken finnas att jag tappar greppet om gräset jag håller mig fast vid. Men om det händer har jag ändå vunnit en hel del självinsikt. Utmaningar är till för att mötas. So far, so good, måste jag säga. Så skönt att äntligen kunna se över dikeskanten och få syn på livet, med sadeln, som väntar.