Nu sitter jag och undrar hur jag riktigt tänkte då jag, p.g.a. jobb och andra händelser, planerade in några skrivpass idag. Ett tidigt pass för skrivkursen och ett senare för skräck.
Halv tolv ställde jag mig och kokade morgonkaffe, så dit for det ”tidiga” skrivpasset. Därmed befinner jag mig i en omvänd situation från det som jag ska skriva om; jag har sovit närmare 10 timmar och om jag vill kan jag ta det lugnt hela dagen. Inget som måste göras.
Eller tja, texterna ska skrivas. Det är i alla fall bestämt.
Ibland undrar jag vad jag inte skulle göra för skrivandet. Som just nu, två timmar och tjugoåtta minuter inne i en tio timmars loopvideo av epic sax guy. Jag frågar mig själv, varför gör jag det här?
Svaret är: forskning. Det vill säga: för att en av mina karaktärer förhoppningsvis skall vara mer trovärdig. Hen kommer nämligen att utsättas för en lång tidsperiod av repetitiva ljud i ett skede, så jag vill se var min egen gräns går. När börjar det kännas som jobbig upprepning? När börjar det irritera? I vilket skede börjar trumhinnorna blöda?
Än så länge ertappar jag mig tidvis med att sitta och svänga med höfterna och fuldansa i takt med musiken. Erkänner dock att jag är rätt glad att jag valde en loop utan lyrik, tror det hade varit betydligt svårare om jag hade behövt höra samma ord upprepas.
Ibland händer det att det går upp ett ljus, så som då jag skrev om pusslet.
Igår hände en sådan grej medan jag gick hem från skrivkursen. Jag hade en bra känsla då jag lämnade arbis och reflekterade över skrivövningarna. Då jag kommit nerför K-backen och rundat av för att följa ån uppströms bubblade det i magen av glädje för att jag vågat läsa högt mina tre texter. Visst, jag ville kräkas medan jag läste den första och kände mig onormalt kall då jag läste den andra men den tredje kändes bra, så bra att jag kunde leva mig in och betona orden mer som jag tänkt dem. Fy fan vad det kändes skönt att ha kunnat läsa högt och känt att det gick okej, för det är något jag länge har haft problem med: att läsa en egen eller oförberedd text högt framför ett större antal åhörare.
Och då slog det mig. Jag kom ihåg ett minne från sjuan, en modersmålstimme då vi skulle hålla muntliga föredrag om någon bok vi läst. Jag hade valt en bok som jag tyckt väldigt mycket om och som verkligen rört mig. Att sedan framför klassen berätta det ärligt och öppet, troligtvis med litet darr på rösten eftersom jag var nervös, hade tydligen inte varit ett klokt beslut. Att den som blivit retad hela lågstadiet nu dessutom visade att hon hade känslor blev tydligen för mycket att motstå för klassens mobbare. Så efter den moddatimmen hjälpte inte längre några ”skit på dig” som svar till fula kommentarer..
Att inte tänka på det var väl det som i det långa loppet fungerade bäst, just då. Det fungerade så väl att jag förrän igår inte kom ihåg det hela. Följderna av det har ändå funnits kvar, jag har upprepade gånger mått riktigt illa då jag har varit tvungen att läsa högt. Men igår var viljan att högläsa min egen text starkare än spyreflexen och nu då jag förstår situationen bättre kan jag äntligen börja bearbeta det.
En klar fördel med mina studier i Informationsvetenskap är att jag blivit mycket bättre på att söka information. Jag har börjat hitta det jag letar efter i Nelli och uppdateringen av Alma har gjort det ännu lättare att hitta g(l)ömda skatter. Och potentiellt gradu-material också, för den delen.
Gjorde en liten räd idag och fann en mindre trave böcker; ett av verken hade inte ens streckkod. Började undra när den senast varit utlånad..
Då jag anmälde mig till kursen tänkte jag att det är länge dit ännu. ”Ingen stress, jag hinner fundera på skrivandet senare” tänkte jag och fokuserade på jobbet. Erm.. Nu är det ”senare” och pressen växer. Vem annan kommer att vara på kursen? Kommer jag att kunna få ur mig ens någonting halvvettigt? Och därefter rusar tankarna iväg..
Emellanåt stannar jag upp och frågar ”varför?”. I nästa sekund opponerar jag mig själv och räknar upp allt som motiverar mig.
”Därför.”
Men spännande är det ändå, precis som det bör vara.
Klottrade lite till, det andra ordet på andra handleden. Gick dåligt att skriva med vänstern så jag bad kombon hjälpa. Allt förgäves, ty bilderna blir jättesuddiga!
Så nu skissade jag upp orden på papper för att göra dem tydligare:
Kanske jag sku kunna börja planera följande tatuering. Eller egentligen är den följande redan planerad så detta blir den följandes följande. Alternativt följandes följandes följande.
Hur som haver: det är inte varje fredag kväll en sitter på svenska insten och gräver i gamla böcker efter specifika stavelser och deras historia. Väl hemma igen kunde jag äntligen översätta och resultatet blev en aning klottrande.
Någon som vågar försöka sig på att översätta, den usla bildkvaliten till trots?
Detta är då del ett av två, har tänkt ett ord på vardera handled. Två totala motsatser.
Visst låter det häftigt? Det är precis vad ämnesföreningen Prosa sysslar med.
Som skräckälskare ryser jag med välbehag av bara tanken, samtidigt som jag vet att jag har helt tillräckligt många skriverier på gång redan. Gradufunderingar, kreativ skrivning och kurser, jag borde inte ta åt mig mer. Men max fem A4 sidor är inte så mycket, tänk om jag skulle påbörja ännu ett skrivprojekt..
Jahapp.. Nu har Åbo Akademis styrelse godkänt rektorns förslag om att slå ihop de elva institutionerna till fyra fakulteter. (Läs här)
Det känns som om ÅA svajar hit och dit, från de etablerade fakulteterna till nya institutioner och från de institutionerna till ännu färre fakulteter. Det här har pågått flera år nu och jag kan inte annat än undra om inte detta var målet från första början: kollra bort allihopa med svängningar fram och tillbaka för att få folk att falla av kärran halvvägs. Då är det lättare att slutligen få igenom beslut som annars skulle möta protester..
Samtidigt som jag är glad för att jag ”snart” är färdig så kan jag inte låta bli att tänka på alla de som blir kvar och hur det känns fel att de måste vada genom avträdesavfallet.
Det är frågan som snurrar runt och runt i skallen. Prövade färglägga Hugin med hjälp av mina galna paint-skillz. Väljer dock att skona er kära läsare från den åsynen utan delar istället två bildlänkar: en då Hugin precis blivit färdig och en annan, färglagd, skapelse av samma artist.
För det första kommer jag att ha mitt första riktiga skift på det nya jobbet ikväll. Visst, jag har fått några timmar inskolning och är peppad för ikväll men samtidigt undrar jag hur det kommer att kännas att sitta där ensam och fixa allting på egen hand. Spännande!
För det andra öppnas anmälningarna till höstens arbiskurser. Jag har många år tänkt att det sku kunna vara jättekul och givande att gå på en skrivkurs. Nu har jag eventuellt möjlighet, om jag hinner bli en av de tolv första som anmäler mig, att gå den med Mia.
Problemet är dock följande: Kursanmälningen öppnar medan jag sitter på jobbet. Men jag ska göra mitt bästa och håller tummarna att det inte kommer in 20 kunder på samma gång, precis vid klockan 18.
Insåg precis att de två föregående inläggen till synes passar ihop. Det var dock inte alls meningen men intressant nog så råkade det sig så. Ville bara kort påpeka att det egentligen rör sig om två helt olika saker. Fast, om man vill, så kan de väl ändå läsas ihop, det är ju upp till läsaren att tolka fritt.
Idag var det äntligen dags för den första inskolningsdagen på det nya deltidsjobbet!
Kändes både spännande och roligt att få testa på det som jag troligtvis kommer att jobba med efter mina magistersstudier. Arbetet består av kvälls- och veckoslutsskift, så om ni har vägarna förbi en viss huvudbibba någon kväll så kan det hända att vi ses.
Allting har en ände och en veckas semester likaså. Fort har det gått och mycket fick jag gjort/ uppleva; tid med familjen hemma i urskogen, ordnade möhippa, var med på ett bröllop, eldade kokkon och en hel del annat.
Nu kallar dock verkligheten. Kallar är fel ord, är snarare som giganstiska klockor som ringer i skallen. Dags att återgå till vardagen och studielivet, efter tre och en halv månad på annan ort. Måste erkänna att jag är lite kluven men nog är det ändå skönt att sova i egen säng.
Titut! Malin heter jag och studerar litteratur- och informationsvetenskap. Är en mångsysslare som aldrig verkar ha för många projekt på en och samma gång. Vill du veta mer så är det bara att fråga. Viktigare meddelanden skickas till: memalinskij@gmail.com. Annonseringsmejl ignoreras.
Sök:
Vänligen observera att alla bilder på denna blogg är mina egna, om inte annat nämns, och att de inte får användas utan mitt tillstånd! Jag är inte omöjlig så hör av dig om du vill låna mina bilder.
Copyright-reminder: All pictures here belong to me, unless stated otherwise, so remember to ask permission if you'd like to use them elsewhere.
Madness 