Vad händer?

Alternativa rubriker kunde vara ”oplanerat värre”, ”feministisk skrivande skogstok” eller ”HYBRIS!”.

Jag hade tänkt att den här bloggen skulle få vila och bli ett minne av min tid i Åbo. Nu tycks det dock som att det händer allt för mycket för att jag ska kunna hålla det inom mig.  Jag måste få ventilera någonstans och då blir det ju nog oftast i skrift som känns mest självklart.

Efter många om och men har jag totalreviderat min gradu den här våren, även om tanken började gro förra hösten. Jag fann min röda tråd och jobbar nu vidare på den, med siktet inställt på att bli färdig i år. För två veckor sedan gjorde jag, i sällskap av min kära kumpan, upp ett schema för vad jag skall skriva/göra och när det borde ske. Det hjälpte mig massor! Djupa diskussioner under flera dagar gjorde också att jag kände att jag verkligen hade ett mål att se fram emot, inte bara ett otydligt ”skriva klart gradun”.

Orsaken till rubriken är det som hände förra veckan, då en av de bästa lärarna hörde av sig och erbjöd sitt stöd. Det om nåt gav mig pepp och vågar redan nu säga att hon är guld värd. Det som känns så spännande är hur det råkade sig med samordningen i tiden. Hade hon hört av sig någon vecka tidigare hade jag inte haft så många sidor att komma med.

Så idag passade jag på att gå till biblioteket här i Mariehamn under min lunchrast, för att låna några nya böcker. På vägen hem blir jag stoppad vid torget av en journalist på (den nyare) lokaltidningen. För nån månad sedan hade jag barskt sagt nej till en intervju men idag kändes det inte omöjligt. Så vi gick en bit och jag svarade på det ena och andra, pratade på om mina studier och om mitt friluftsintresse. Journalisten blev tydligen så intresserad att han i efterhand ringde upp mig och så pratade vi en kvart till om både förklädda flickor och friluftsliv.

Och nu sitter jag här, alldeles pirrig med många snurrande tankar. Några av dem måste få komma ut, annars kan jag inte fokusera på gradun mer idag.

Därför frågar jag: hur händer allt detta nu, på en gång? Vad är det här liksom? Jag har ju tragglat på så länge; kämpat mot allt från resterna av ett destruktivt förhållande och depression till att ha blivit slängd i väggen av utmattningssyndrom. Plus andra händelser som med jämna mellanrum vänt allting upp och ner i privatlivet.

Jag har bitit ihop så länge att nu då jag släppt taget känns det ovant. När släppte jag ens taget? Var det då jag sa ”Fuck it, nu tar jag den osäkra vägen, fastän den skrämmer mig” till min partner? Kanske det. Det var i alla fall då jag tog ett stort kliv framåt. Men före det har jag tagit många, många små steg. Funnit myrstigen tillbaka till den jag är och vem jag vill vara. Gett mig själv det dyrbaraste, tid, och börjat bejaka mitt jag. Det inser jag nu, att jag hade inte kunnat göra det här för något år sedan.

Så, om jag fortsätter att skriva här på bloggen är ännu oklart men just nu känns det bra. Fråga om det är nåt ni undrar, jag har bestämt mig att inte längre undvika att prata om saker och ting. Den enda vägen ut är igenom.

Vårdagjämningshälsningar,
den feministiska skrivande skogstoken

Kattvakten skriver

Kattvakten här igen. Jag har åter isolerat mig i en stuga, mitt i skogen, tillsammans med en katt. Så som jag gjorde i februari.

Nu liksom då är tanken att återuppta graduskrivandet.

Samtidigt som jag upplever att vad jag vill göra med min gradu är tydligare än tidigare så känns det ännu väldigt oklart hur jag ska göra det. Jag har ett tusenbitarspussel framför mig. Bara 100 av bitarna ligger med bildsidan uppåt. Fast, jag är inte säker på om en del av de bitarna ens hör till det här gradupusslet.

Det som hjälper mig att fokusera just nu är feedbacken som jag fick av min handledare i våras och ett sent samtal med en kär syster.

Vad som än händer med gradun så har jag insett en del om mig själv: hurdan jag är i förhållande till ett dylikt projekt, vem jag vill vara och vilka några av mina mål är. Det hade jag inte trott för några år sedan, då de första tankarna på gradun väcktes.

Heja Ålands Museum!

Tänk att något så simpelt som en wc-skylt kunde göra mig glad idag.

Yes, säger jag bara. Mera av detta!
Tack till Ålands Museum, ni gjorde min dag.

Halloj

Tjena bloggen! Det var länge sen.

För det är det.
För att jag inte känt för att skriva, känt att jag inte har nåt jag vill skriva om och känt att jag helt enkelt inte orkat.

Orken går helt klart i vågor och då nånting jag älskar blir mer av ett tvång än något jag vill göra så ringer mina varningsklockor. Det verkar som om de börjat lära sig tecknen och jag har blivit bättre på att säga ifrån.

Men under helgen började det kännas annorlunda. Det kliade i fingrarna och tankarna fördes hit. Så jag har kanske samlat mig färdigt, för den här gången.

Om det är nåt jag har insett så är det att det lönar sig att glädjas då en står uppe på bergskullen och njuter av utsikten. Förr eller senare kommer en ner i dalen men då är det lättare ifall en stannade en stund och njöt där uppe på kullen. Det hjälper, då en ska ta sig genom dalen och förhoppningsvis upp på nästa topp eller åtminstone hitta en glänta.

Så nu står jag här på fjället och andas. Och känner igen hur jag vill skriva.

Feminism på Åland

Det händer på Åland! Åtminstone en hel del på feministfronten. Gradun kan vi tala om en annan gång.

17 mars var det en föreläsning om Genus och landsbygd, främst hur maskulinitet framställs i media och hur det påverkar samhället. Detta om något kändes aktuellt här på ön, som i princip är enbart landsbygd och skärgård.

Ikväll, 19:00 på Högskolan, talar Ulrika Dahl om ”Den feminina mystiken” och ställer frågor som: ”Vad är egentligen femininitet och varför är det en källa till så mycket hierarkier, känslor, begär och debatt?”. Jag tänker gå, så spännande som det låter, och hoppas verkligen att alla intresserade har möjlighet att delta.

Redan den 11.4 hålls nästa föreläsning, då med Paulina de los Reyes och temat intersektionalitet; ”Vad betyder intersektionalitet och varför är begreppet viktigt för svensk/nordisk forskning och samhällsdebatt? Föreläsning ger en introduktion till begreppet intersektionalitet, presenterar dess tillkomst historia och ger exempel på dess olika användningsområden.”

Alla föreläsningar är öppna för allmänheten, helt gratis och kräver ingen förhandsanmälan. Evenemang med mera information hittas på allsmäktiga Fb.

Femfest!

Äntligen får jag avslöja en grej som jag varit med på ett hörn och jobbat på de senaste månaderna: Feministfest!

Lördagen den 5 mars dundrar det alltså loss på Indigo i Mariehamn. Enbart kvinnor på scen!

Är du i trakten: missa inte det här! Frivilligt inträde dessutom.

Flitig eremit?

Nu har jag bott tio dygn i stugan. Varit hem en snabb sväng under den tiden, för att kolla till växterna.

Vilka delmål är nådda? Jag har läst 2½ teoribok och gjort anteckningar. Känns inte helt fy skam.

Vad har inte blivit av? Cirka 20 sidor på det faktiska gradu-dokumentet, som jag hoppats på. Men innehållsförteckningen är fixad för framtiden och sidnumreringen är äntligen rätt, vilket är en stor lättnad.

Bästa hittills? Kattfröken Jäger, som ser till att jag tar gospauser i arbetet, och den otroliga naturen omkring mig.

Vad saknar jag? Mitt skrivbord och tillhörande stol.

Planen för de kommande dagarna? Tokskriva. Får se hur det går.

Håll tummarna för mig!
Eremiten over and out.

Eremit med flit

Vad behövs då en tänker isolera sig i tre veckor, ute i en skog? Det är vad jag frågat mig själv i två veckor nu.

Det är nämligen det jag tänker göra imorgon. Fly från ”stan”. Till en stuga. I en skog. För att mata en katt.

Och för att förhoppningsvis tvinga mig själv att fokusera på gradun mer intensivt.

Har ingen hört av mig innan mars så får ni gärna skicka ut någon att leta.

Ha det gott!

Gra-du

Nu har jag inte jopplat om min gradu på länge så jag tänkte erkänna en sak:

Dokumentet är öppnat för första gången i år.

Visst, jag har läst flera teoriböcker och skrivit anteckningar. Det är dock inte alls samma sak, för mig, som att skriva på gradun. Att öppna dokumentet ger mig en helt annan känsla.

Tills nu har jag undvikit att ens blicka på filen där dokumentet gått i dvala. Tills igår kväll, då jag en halvtimme före midnatt spontant tänkte öppna det. Då insåg jag att det verkligen var dags att skriva på gradun, även om det bara är några meningar och tankar. Att det kändes bra nu.

Det känns som om jag börjar ha kött på benen igen.

Nytt försök till Kaos

Några dagar fick jag vänta innan jag fann den: årets Kaosutmaning.
I år är det C.R.M. Nilsson som skapat den och jag hittade den hos Läsfotöljen. Tack ska ni ha!

Reglerna är som förut; försök att pricka av minst 20 böcker på listan och en bok får endast vara med en gång på listan.

Kaos 2016
1. Läs en bok som publicerats 2016.

2. Läs första delen i en serie/trilogi.

3. Läs en novellsamling.

4. Läs en bok som är mestadels blå.

5. Läs en bok med annat originalspråk än svenska eller engelska.

6. Läs sista delen i en serie/trilogi.

7. Läs en bok publicerad år 2005.

8. Läs en lånad bok.

9. Läs en bok som utspelar sig i en annan värld.

10. Läs en bok vars titel består av fyra ord.

11. Läs en bok med ett träd på omslaget.

12. Läs en bok med originalspråk på svenska.

13. Läs en bok som berättas ur minst två karaktärers synvinklar.

14. Läs en bok som kommer som film under 2016 eller 2017.

15. Läs en bok som har en hbtq-huvudperson.

16. Läs en bok på annat språk än svenska.

17. Läs en bok av en afrikansk författare.

18. Läs en tegelsten (=bok på över 500 sidor).

19. Läs en Nobelpristagare.

20. Läs en bok med mat i titeln.

21. Läs en bok vars titel består av ett ord.

22. Läs en bok med en namnlös berättare.

23. Läs en bok som utspelar sig i historisk tid.

24. Läs en deckare med kvinnlig huvudperson.

25. Läs en bok som utspelar sig under vintern.

26. Läs en debutroman.

27. Läs en bok som är mestadels lila.

28. Läs en bok med en dryck i titeln.

29. Läs en bok som har färre sidor än 300.

30. Läs en asiatisk författare.

31. Läs en bok som publicerades före år 1900.

32. Läs en bok från ett, för dig, nytt förlag.

33. Läs en lyriksamling.

34. Läs en bok med en ensam person på omslaget.

35. Läs en bok av en författare du aldrig har läst tidigare.

Denna gång ska jag försöka vara bättre på att uppdatera listan. Det hela borde fungera rätt bra i kombination med Goodreads-boxen, ifall en vill klicka in sig där och titta närmare på någon av böckerna.

Nya utmaningar?

Nytt år och nya utmaningar!
Så brukar det väl heta. Löften avges under årets sista alternativt årets första dag. Ambitioner och förhoppningar växer värre än ogräs. Nu, plötsligt, ska allting förändras. Gärna bums!

Det tror jag inte på. Vi är som vi är för att vi sakta har blivit så med tiden, har du något du vill förändra så kommer det troligtvis också att ta tid. Ganska mycket tid. Först måste du radera den gamla vanan ur dina system innan du sen kan börja vänja dig vid den nya vanan.

Självklart har jag saker jag vill jobba på hos mig själv men snabba lösningar är ofta dåliga lösningar, ibland rent av katastrofala. Ifjol påbörjade jag projektet att lyssna till mig själv mera, att ge mig den tid jag insåg att jag verkligen är värd. Tid som tidigare slösats på både det ena och det andra och därmed lämnat mig själv tomhänt. Det projektet fortsätter eftersom, som sagt, det tar tid.

Om du vill göra ett nyårslöfte: lova att vara snällare mot dig själv och ge dig tid, vad du än väljer att göra med den.

Ork

Äntligen har jag ätit hela kuren penicillin, nu hoppas jag bara att borrelian gett med sig under loppet.

Lite avigt har det ibland varit då jag inte har kunnat säga om det jag genomgått är borrelians symptom eller bieffekterna av medicinen. Trötthet men svårt att somna. Orkeslöshet i kombination med rastlöshet. Illamående, på gränsen till kräkning. Samtidigt som kallsvetten bryter ut kommer idéerna smygande. Tankar som antagligen besöker de flesta som tvingas stanna upp och plötsligt har tid att fundersamt sitta hemma hela dagen.

Jag hade ändå turen att inte alla fjorton dagar såg ut som ovan. Det var en sammanfattning av de två veckorna. Nu börjar det sakta men säkert kännas som om orken återvänder, på fler än ett sätt. Så det har inte varit förgäves.

I valet och kvalet

Igår kväll var det val på holmen. Kommunal- och lagtingsval. Själv hade jag bara rösträtt i det förstnämnda.

Centern stod stilla medan Liberalerna och Moderaterna ökade med ett mandat var. Socialdemokraterna, Obundna och Ålands Framtid backade alla ett mandat. Hållbart Initiativ, nygrundade som de är, fick tyvärr inget mandat. Nästan lika nygrundade är Åländsk Demokrati, som lyckades sno ett mandat. Inget av detta förvånar mig egentligen.

Det gör mig däremot otroligt ledsen att det fanns exakt 500 personer som röstade på ÅD, som är ett främlingsfientligt parti, i lagtingsvalet. 500 myndiga, vuxna människor, utav alla 14338 individer som röstade. Det räckte för att få in Stephan Toivonen i lagtinget. Han kommer också att sitta i kommunfullmäktige. Jag vet att Avpixlat var med på valvakan, för att följa med ovan nämnda person och partiet. Det säger en hel del.

Det som återstår att se är hur resten av lagtingsledamöterna kommer att reagera. Åtminstone kommer det inte att bli lätt att få igenom nåt desto större i kommunfullmäktige, där Socialdemokraterna är starkast. Majoriteten av de invalda sossarna är kvinnor, både i lagtinget och i kommunfullmäktige. Så, detta kan bli fyra riktigt intressanta år.

Typiskt

Det tog inte länge innan jag var tvungen att landa igen. Bara några timmar efter att jag skrev senaste inlägg så kollade jag till sist min vänstra sida, som svidit svagt till och från hela dagen. Fick en smärre chock då jag såg utslaget som var lika stort som min handflata.

Jag misstänkte att jag visste vad det var och for till sjukhuset igår. Läkaren visslade till då jag visade utslaget. Så, nu vet jag hur borrelia kan se ut.

Och nu vet ni också.

Antar att detta bara bevisar att allting gott även har en ond sida. Lyckligtvis behöver jag bara popsa penicillin i 14 dagar och det är nog friluftslivet värt.

Ett litet steg

Det känns udda att skriva här. Det är konstigt.

Jag vet egentligen inte om jag vågar berätta detta. Men just nu måste jag skriva.

För inte så länge sedan var det mitt skrivande här som motiverade mig till det mesta. Jag var trött redan då. Bloggen fick mig att orka, gjorde att jag glömde känna mig instängd och gjorde så’t jag kunde andas. Det förändrades då jag flyttade från Åbo.

Första tiden på ön var ett stumt och ljudlöst helvete. Inte på grund av ön i sig eller människorna här, de gillar jag. Men mitt jobb brände slut mig. På sätt och vis visste jag det men jag visste också att jag härefter måste klara mig utan studiestöd och arbetskontraktet var begränsat. Så jag slet. Jag slet mig i stycken.

Jobbet slutade inte en dag för tidigt. Det enda jag orkade var att kura ihop mitt flådda jag till en boll och bara ligga stilla. Tidvis stiga upp, äta, prata nonsens, kanske titta på TV, lägga sig igen. Bloggen och skrivandet kom inte ens på tanke.

Med stöd blev det bättre med tiden. Jag orkade ut i skogen på vandringar, där få eller inga andra människor fanns. Det väckte en gammal eld i mig, det påminde mig om det som en gång varit jag. Det jag som var för länge, länge sen. Det jag som efter många år blev kastat åt sidan för att min dåvarande partner förminskade det tills det försvann. Jaget glömde bort sig själv. Jaget glömde längtan efter att vara ute och välbehaget av att inte vara instängd.

Det glömda jaget har sakta kommit tillbaka för varje eld jag tänt under mina skogsvandringar, varje natt jag suttit på ett berg och tittat på stjärnorna, varje andetag i frihet. Jag lyssnade. Förståelsen, kännedomen och känslan återvände.

På det viset har jag kommit fram till idag. En dag i taget. Jag vandrar. Jag andas. Men jag saknar skrivandet. Jag saknar att använda min röst, att tala. Därför vill jag få ut allt detta, annars skulle jag inte kunna fortsätta skriva här.

Alternativet skulle vara att avsluta bloggen och det ser jag inte som ett alternativ, inte efter allt vad den och ni har gett mig.

Sammanträffanden

”Höstens” första styrelsemöte med Feministparaplyet. Två och en halv timme långt.Härliga människor. Skratt, allvar och tusen sprudlande idéer.

Jag hinner gå 1½ kvarter från möteslokalen. Mitt i allt vrålar någon till, precis bakom mig och jag hoppar till. I nästa sekund passerar en bil, med nervävade fönsterrutor och en kille med huvudet utstucket. Ett till gällt vrål och blicken rakt mot mig.

Jag skakar på huvudet, tydligt. Orka!

En idiot ska inte lyckas dämpa den pepp som Paraplyet ger mig. Om något, så driver det mig ytterligare. Kvällens lustiga sammanträffande ger mig ännu en anledning att göra just det jag gör.

Snaaart Archipelacon!

Alldeles snart är det dags för Archipelacon!

Fyra dagar fullspäckade med fantasy och sci-fi. Tyvärr jobbar jag imorgon, så jag missar det mesta. Därefter tänker jag dock klistra fast mig i Kulturhuset, med undantag för biblioteksbesök och födointag.

Peta till mig om du ser mig.

10.6.XV

Muld och spaljéer,

när drömmen om det egna,

växtvärk och längtan.

En tid för allting

Insåg igår att jag inte skrivit här på länge. Skäms lite över det samtidigt som jag vet att jag avskyr att göra saker halvdant, så jag har helt enkelt låtit bli då jag inte har kunnat satsa helt och hållet.

Istället har jag arbetat helhjärtat på mitt nya sommarjobb. Eller nytt och nytt, då det redan har gått över en månad. Men det kanske avslöjar hur viktigt det här jobbet är för mig, då enbart det har varit i fokus.

Nu har den värsta ruschen passerat, åtminstone tills det är högsäsong. Jag känner mig tillräckligt insatt för att vara okej med att låta mina tankar börja vandra annanstans också. Då återvänder de bland annat till skrivandet men mer specifikt: till skapandet. För om det är något det här jobbet redan har gjort för mig så är det att jag har fått en påminnelse om skapandets kraft, genom att jag träffat och umgåtts med fantastiska och kreativa människor.

Det försöker jag hålla fast i nu.

Tre år

Ser en på! Idag fyller Madness tre år. Detta firas med byke, försök till graduskrivande och stegring. De två sistnämnda är inte en särskilt bra kombination.

Har ett längre inlägg i tankarna men jag tror det behöver få gro en aning ännu. Känns helt tillräckligt att skriva kursuppsatser och gradu just nu. Men kanske sen, snart. För viljan att skriva är återupplivad efter höstens och vinterns dvala.